Fullt ös för liten skara

The Soulutions är ett band från Näsåker utanför Sollefteå. Och inte var det väl helt utan fördommar som jag närmade mig Scharinska villan sent på lödagskvällen för att avhöra vad som utlovats som ren och riktig soulmusik. För ett soulband med klös kan väl knappast komma från ett sådant litet ställe... Farhågorna späddes på när jag kom in och noterade det låga besökarantalet. Nåja, av med ytterkäderna och raskt in till Spanska salen.

Stina Berge och Åsa Bergh, sjöng solo och körade med den äran. Publiken var aldrig störren än fjorton personer vid Soulutions spelning i Scharinska villan. Framträdande kunde ha blivit ett riktigt ökengig, men blev ett höjdardito. FOTO: KRISTINA SAHLÉN

När första låten brände loss drogs några fler till scenkanten, men vi var aldrig fler än fjorton personer samtidigt i publiken. Gasade på Så fort bandet startat försvann alla tankar på tråkigheter, här var det ös som gällde. Sångaren och gitarristen Per Schulz i sin coola hatt, gasade på redan från första riffet, och resten av bandet lät spelsugna som bara den. Av gängets bägge sångerskor visade sig Stina Berge även vara en fena på percussion, och då menar jag inte nåt slött viftande med en tamburin låt efter låt. Hon kan verkligen lira instrumentet tamburin så att de rytmiska markeringarna sitter där de ska, dessutom använde hon sig av andra slagverksinstrument på

ett lika effektivt sätt. (I hennes bakgrund som Pink Champagne-trummis finner jag förklaringen till det suveräna handlaget med slagverken.) När en gitarrsträng går av brukar de flesta ta en liten paus, men här tog snabbt den andra sångerska, Åsa Bergh, över med en solo. Och inte vilket solo som helst heller. Lord won´t you buy me a Mercedes Benz rev hon av med en pipa lika skitig som .Janis Joplins och dessutom fick hon minsann med den glesa publiken på allsång. Snacka om artisteri. Repertoaren är a la Commitments, alltså covers och nästan bara gamla soulgodingar. Chain of fools, I feel good, Try a little tenderness, In the midnight our och naturligtvis Ride Sally ride, den ena pärlan efter den andra i en och enhalv timme. Saxofonisten Anders Petterson hade inte bara rätta ”brunket” i barrytonsaxen, han sjöng bra dessutom, med både röst och plastik som Joe Cocker. att han dessutom spelade imponerande bra congas gjorde inte saken sämre. Koskällor I kompet stödde keyboardspelaren Kjäll Landberg med varierat och smakfullt spel, jagtycker bara att han fick för lite del av ljudbilden. Läckert var hans solo i Ridin´ high. Trummisen Anders Engstrand visade en formidabel energi kvällen igenom, och i en del funkigare låtar smattrade hans baskage i fenomenala synkopkombinationer. Hans sång i Talkin Headslåten Cowboy Mambo gick inte heller av för hackor. Ankaret på bas är Niklas Falk. Han har den där exakt rätta mixen av häftig teknik som ger låtarna drive, och stadigt tillbakalutat, absolut rytmiskt spel. I Tower of Powers I´ll still be diggin´ on Jabes Brown svarade han och anders Engstrand för ett superbt och tungt komp. Stor heder åt ett band som inför en så gles publik ändå ger järnet, så att det som kunde ha blivit ett ökengig blev ett höjdardito istället. Måtte jag få uppleva dem i en lokal full med danssugna människor nån gång!